Greta är ingen kommersiell influencer. Hon är större än så. Gretas personliga varumärke används tvivelaktigt av media och klimatförnekare

Den mediala uppmärksamheten kring den 16-åriga klimataktivisten Greta Thunberg kan knappast ha undgått någon. Sedan hon i augusti förra året började demonstrera utanför Riksdagshuset i Stockholm har hon; uppmärksammats enormt mycket av världspressen, skällt ut makteliten i Davos, blivit inbjuden till Påven i Rom, fått tiotusentals andra ungdomar (i ett 70-tal länder) att följa i hennes fotspår, samt av media fått smeknamnet ”Eko-Pippi”. Hennes resa in i rampljuset har gått fort och hon har fått axla en tung roll som något av en galjonsfigur för den nya globala klimatrörelsen som börjar formera sig. Det kolossala medieuppbådet har dock ”kommit med en prislapp”.

Elaka tungor har dock senaste månaderna – främst genom insinuationer och ryktesspridning på bloggar och sociala medier – försökt att misskreditera familjen Thunberg genom att påskina (icke-existerande) ekonomiska incitament och intressen bakom Gretas engagemang och aktivism. Det är något som Greta själv flera gånger – nu senast via sin Facebook-sida igår kraftigt tillbakavisat ( lästips!).

Att klimatförnekare och hatiska nättroll ägnar sig åt smutskastning i syfte att lägga ut rökridåer kring själva sakfrågan (läs: klimatkrisen) och istället ”så små frön av tvivel” hos allmänheten är inte särskilt förvånade. Dessa krafter föds och hämtar sin näring från den tilltagande populismen likväl som av den ökade faktaresistensen som börjar få fäste i vårt samhälle. Resultatet blir en tilltagande grad av motsättningar och en ökad polarisering. Inte heller förvånar det att stora delar av populationen inte ser kopplingen mellan näringsliv och dess vilja att förbättra allas vår miljö. Näringslivet utmålas historiskt betraktat inte fullt ut som en positiv kraft. Cirka 40% i Sverige är även anställda av stat och kommun vilket minskar kunskapen om näringslivet i samhället och fördomarna ökar därmed om näringslivet. Stundom känns det däremot som att initiativen till bra CSR snarare kommer från näringslivet än från politiker som inte vågar kliva in rollen som modiga beslutsfattare på högsta stratanivå.

Vad som är förvånande i sammanhanget är att etablerade dagstidningar som SvD och DN, nu under helgen, publicerar artiklar som spinner vidare på ”name shaming” och logiken ”guilt by association” genom att skriva om Gretas tidigare samröre med klimatnätverket och tillika IT-startupen #WeDontHaveTime (WDHT). Problemet till varför medierapporteringen blir förvirrad och försvårar tillvaron ytterligare för både Greta och entreprenören Ingmar Rentzhog kan framförallt förklaras av två orsaker. För det första att WDHT är ett varumärke som delas av en stiftelse och ett företag. Detta är i sig ingen konstigt och behöver heller inte vara fel, men det kan (som i detta fall) bidra till viss förvirring och orsaka missförstånd. För det andra tycks stora delar av media, men även delar av NGO-sektorn, se rött skynke när det kommer till kommersiella aktörer som en del av lösningen på vår gemensamma klimatutmaning. Detta när kommersiella aktörer faktiskt är en lösning. Alla privata aktörer vi arbetar med i dag arbetar direkt eller indirekt för att förbättra vår planet. Misstänkliggörandets logik är för oss konstig – alla borde kunna bidra utan att bli misstänkliggjorda och uthängda.

Thomas Randes, Olle Bratt

Just thinking!

Relaterat innehåll